Gabriella Andersson

Jag såg dig idag, När jag stog där och frös levde vi i mina tankar, jag såg de som varit oss.
Jag kände din doft, jag hörde dina andetag och jag älskade någon igen som aldrig förut. En värme av lycka spred sig i mitt hjärta då jag minndes den sista gången i Juni som vi stog panna mot panna medans solen sakta gick ner och brände på mina bara ben. Du skulle för sista gången ta mina problem på dina axlar och bära oss båda, du skulle för sista gången vara tillgänglig för mig att gråta ut hos och för att skratta med. Våran värld skulle kastas i bitar och kvar skulle jag stå ensam igen och få allt tillbaka kastat runt halsen, jag skulle vara där jag en gång började innan du dök upp i mitt liv.

Ingen förstog mig då, och jag klandrar ingen för det. Ett krossat hjärta värker såpas olika från människa till människa och man kan aldrig sätta sig in i hur tufft det är för någon annan, alla har ju sina bördor att bära.

Det enda jag ville var att få tillbaka dig i mitt liv,
Men det är fanns för mycket som stod i vägen och mitt minne av dig hann suddas ut.
Men det gör ont, det gör ont idag, imorgon och föralltid.