Gabriella Andersson

"Jag hade hopp om kärlek, nu har jag ramlat ner.
det vi hade var vackert men du sabba det

Jag känner inget längre det du ser är ett skal,
för du tog bort den lilla bit av själ jag hade kvar.
Jag, känner mig tom, lurad och nerslagen
vi lekte med kärlek där ett tag men jag har ramlat av spelplanen.
Och alla vänner säger gråt dina tårar nu, skulle kunna ta dig tillbaks
men jag har svårt att förlåta.

För du fick mitt hjärta på ett silverfat till idag,
då jag insåg att det va nåt du inte ville ha.
Har minnet kvar när jag vandra genom innerstan,
du ringde och sa att du ville tillbaks till innan allt hände.
Men fuck känslor, jag spottar i marken,
våra band är avklippna nu och du höll i saxen"

Det var mycket känslor jag ville få ut, mycket jag vill få sagt. Att jag skrev detta var ett sätt för mig att visa att jag gått vidare.Det är skönt att ärligt kunna säga att jag mår bra nu, och att jag inte vill ha tillbaka det som varit. Det som fick mig att tvivla på mig, och det som gav mig så mycket hat. Men samtidigt, jag kommer alltid att minnas.. det kommer alltid att vara kvar. Men det är på ett långt avstånd, ett avstånd jag inte behöver lida av i nuet. Och bara det känns helt underbart.