Rockar loss till The cardigans. Det finns är sann rockstjärna i mig, som skriker på att få komma ut. Fick ett sms som gav mig ännu mer energi, har lust att dansa ut i den svarta natten och springa en mil. Är jag lycklig? är jag fri? har jag slagit i huvudet? No idea men ruset åker i mitt blod och jag vill bara skrika.

Det finns så mycket jag vill i min kropp på två (dock jävligt stabila) ben. Jag vill ut i världen och se, upptäcka och känna samtidigt som jag vill vara med mina fina klass, i skolan, i matsalen och skratta ut. Tiden går, folk blir bara äldre. De som fyllde 18 när jag var 12 bildar snart familj. Alla sa "den dagen kommer snart" och det gör den faktiskt, men jag vill ha den på avstånd nu, jag vill vara 12 ett år till. Och det får jag. Nästan. Jag har alltid varit den yngsta, den minsta som var omtalad på gott och ont. Mest ont ska jag väl ta och erkänna för hjärtat. Men vad gör det mig idag. De människorna som ogillade mig mest börjar närma sig idag, och vad var oddsen på att jag någonsin skull släppa någon in? Jag överraskar mig själv varje dag, och jag är lycklig för att jag tagit modet till och förändrat mig själv, vågat släppa järngreppet.

Nu är alla problem mer eller mindre på avstånd, tack där uppe, nu får jag mig en chans att njuta och bara vara mig. Innan har jag anstängt mig på att passa in, och känna press på att verka mer världsvan livserfaren än jag var då jag egentligen knappt kunde 3ans gånger tabell. Men jag kämpade mig igenom, övade på att ta halsbloss, hittade på att jag druckit x-cider 100 tals gånger. En del av min historia, en viktig del. Fy helvete bra år blev det sen, och jag kom ikapp med mig själv och verkligheten, allt var inte så påhittat längre. Jag kom i fas. Och när jag tänker tillbaka har så många människor kommit och gått vid min sida, många gånger får jag skuldbelägga mig själv för det men jag har lärt mig så mycket. Om personligheter, beteenden och situationer. Du var närmast mitt vänskapliga lillhjärta (bara när du var du, och inte någon påhittad fasad) och du gjorde så att jag kom i fas. Jag ringde dig första gången jag haft, ja.. Jag berättade djupa saker och var aldrig rädd för att bli bortglömd. Alla era olika personligheter är något jag tar med mig hela livet. Ni har lagt en del av grunden i mig, och det tackar jag för.

Det jag vill komma fram till, är att jag inte kan stå alla till lags. Då skulle jag slitas i stycken. Och jag kanske får sota för att jag gjorde vissa val och beslut i framtiden. Men just nu lever jag till fullo och är lyckligare än jag varit på länge. Mycket tack vare dig, och dig och dig. Ni är många. Och fan så viktiga.

Jag vill. att solens fina stråla ska vara  upp 20 timmar om dygnet, jag vill springa barbent, barfota, jag vill ta ett kvällsdopp i långsjön, jag vill ligga och pressa på riala. Jag vill ha en grym premiär klänning, och jag vill utan att vara i solen få fina bruna ben. Jag vill åka till london nu, och att våren kommit dit. Jag vill ha ett nytt jobb som jag kan ha ett leende till när jag åker dit, jag vill vara lycklig på jobbet. Jag vill åka på en weekend till barcelona med mina snygga brudar och festa som att det inte existerade en soluppgång. Jag vill jobba på brollsta, vara omgiven av omtänksamma människor, som gör mitt liv till något annat. Jag vill åka till spanien och jobba en månad. Jag vill öluffa i grekland, som att det var sista resan. Jag vill åka på alla festivaler sverige har att erbjuda, jag vill skratta och le till håkan och kings of leon. Jag vill till magaluf, bara för att alla andra vill dit. Göra sommaren tillsammans. I höst vill jag till karibien, till newyork och till aruba. Ser ni hur mycket jag vill härifrån och hur rastlös jag är?

Nu ska jag tänka lite mer på det kommande året, och hur jag ska maxa tiden. Godnatt älsklingar

Kommentera

Publiceras ej