Godmorgon raringar, hur mår ni?
Insåg imorse, när jag till och med tänkte på bloggen, att jag verkligen blottar mig. Ni som läser har 100 procent koll på vad jag gör. Är det en skrämmande känsla eller faktiskt underbar?
Jag använder bloggen som ett forum att få skriva av sig på. För jag är en människa som bli bly tung och tappar andan om jag inte får skriva av mig. Kärleksförklara, hata, inspirerar osv. Hat kommer ju inte prioriterat och får gärna uteslutas, men det tillhör livet. Jag har tidigare sagt det, och jag står för det när jag säger att jag är ett riktigt känslotroll. För många gånger har mitt hjärta legat i en annans hand, och personen har tryckt åt det alldeles för hårt. Det har brustit. Och jag tror mig tala för alla när jag berättar om hur det är som att dyka ner i ett svart hål när man får sitt hjärta krossat.
Samtidigt finns det inget finare än att få tala om för er, få er att känna likadant, att skratt förlänger (och förenklar) livet.
Det är en lång historia bakom, jag har skrivit sen 2007, och många tankar har vandrat genom åren. Men det faktum kvarstår att kärlek har sagt prägel på denna blogg, jag har använt en digital penna. Och jag är så glad för det.
Kommentera