Vilken drömlunch. Att jag sen har världens finaste kollegor som peppar, coachar och stöttar mig i mitt liv som icke rökare, ja, det gör mig tårögd. Jag tjatar och tjatar, såg bara de människor som rökte på stan, och kände mig svartsjuk. Även fast jag gör ett val för mig.
Min rökning började på riktigt förra hösten när jag var sjuk, då var just rökning det enda jag fick ha kontroll över under en period. Och jag blev manisk och började till och med bråka med min omgivning, som bara brydde sig. Tänk om jag hade haft verktyg då, och en större inblick i mitt egna liv.
Men nu gör jag det på riktigt denna gång, nu återfår jag kontrollen, där jag bestämmer mig för att sluta med ett missbruk.
Jag är inte mer än människa, och jag vet inte hur det här kommer att sluta. Men detta är högst upp på min livslista, efter att börja hos en terapeut.
