Hej lillisar. Tycker Lillis är så mysigt att säga, säger det till och med till min kille som är 2 meter lång. Han gillar nog inte det lika mycket, haha. 

Sen vi hördes sist har jag: 



Tränat och lärt M att äta torsk.

Tappat mitt band, blivit galen (skrattat och gråtit) och köpt nytt. 


Varit på magnetröntgen. 


Ätit min troligtvis sista måltid på väldigt länge i lägenheten. Skrev kontrakt med mina gulliga hyresgäster. 



Tagit hand om en sjukling. Min stora starka man var då Lillis. Shoppade, handlade godis och yoghurt och allt sånt man vill ha när man är sjuk. Och pannkakor. 





Sen grät jag. Grät så jävla mycket. 
Han kramade om mig hårt. 
Ringde min pappa och grät mer. 

Jag har gått och skämtade om att jag är agda 88 och att magnetröntgen inte kommer visa något. 

Fel. 

Jag har två diskar som är sönder, leden emellan har tappat all vätska vilket har lett till att diskar föråldrat sig. 

Jag trodde jag var svag. En gång var det en person som sa att jag var sjuk i huvudet. Psykiskt, att jag manipulerade min omgivning och var hypokondriker. 
Så nu, när smärtan gick som berg och dalbana, och försvann i söndags så tänkte jag avboka min tid. Någon Anna kanske behövde den mer. 

Sa till min läkare att jag trodde jag hade låg smärttröskel, för någon hade sagt att jag hade det. Och jag trodde på denna person. 

Det visade sig att jag gjort mig ett med smärtan och skulle sökt hjälp redan i somras, eller för ett år sedan. 

Jag känner mig ärrad, att bara symtomen kan försvinna men att det alltid kan vara en återkommande smärta. Fyfan. När jag fick mitt ryggskott förra året sa jag: jag ska alltid ha respekt för dom som går med ständig ryggvärk. 

Nu är det jag som har en rygg som en 88 åring, utan att skämta. 


Men.  Jag ska styrka min rygg, jag ska kunna springa och träna igen. Börjar hos sjukgymnasten och blir det inte bättre så får jag operera. Men jag ska bli bra! 


Så alla mina vänner, ta med mig på en promenad, hjälp mig att bli bättre! 


Kommentera

Publiceras ej